Det var ett tag sedan jag skrev, mycket beror det på att jag haft en väldigt väldigt låg period med energilöshet och trötthet. Jag har mest legat och tyckt synd om mig själv så fort jag fått chansen.
Om ett par dagar kommer mamma och pappa och jag hoppas att det vänder innan dess. Hinner med ett läkarsamtal innan jul, vilket just nu känns som en himla bra idé. Behöver få reda på varför jag är så himla nere och energilös.

Med andra ord har jag inte gjort så mycket värt att skriva sen jag skrev sist. Det är så det är att vara isolerad och trött men i dag, I dag börjar resten av mitt liv. Så nu ska jag försöka få något gjort.

Var en sväng på Ikea igår och inhandlade massa smått och gott. Sänglampor, matlådor och dom första blommorna till fönstret. Slutade lite halvdyrt och med stora skavsår på fötterna. Som vanligt när man varit där. Resten av söndagen spenderades med att titta på LoL turnering och avsluta med en film. Inlindad i våra nya filtar var det en riktigt riktigt mysig kväll vi fick.
Natten lite sämre, knappt någon sömn och den lilla jag fick kantades av mardrömmar och ångest. Men lite har jag orkat med, ett litet kalas och Ikea utan ett enda sammanbrott. Man får inte ha så höra förväntningar. Kul liv.

Jag hade ett långt inlägg skrivet men jag ångrade mig i sista minuten, jag vet att jag lovat att vara helt ärlig och någorlunda öppen här i bloggen men vissa saker får jag nog hålla igen på.
Vissa saker ledde upp till att jag spenderade sena lördagskvällen i tårar och kände mig värdelös och ensam. Jag försöker alltid mitt bästa, jag sätter människor före mig själv ofta och jag vill absolut inget ont till någon (Inte helt sant, vissa förtjänar en high-five i ansiktet med en stol) men över lag tycker jag att jag är en ganska okej tjej. Ändå så gör jag folk besvikna.

Nä, nu ska jag göra mig i ordning för Ikea.

Godmorgon.
Sitter här med en kopp te  och funderar på dagen. Först ska vi förbereda lite inför kalaset och så ska vi möjligtvis slänga en tvätt i maskinen. Hade ju hoppats att jag skulle vakna och må bra men med en sådan natt som jag haft är det svårt. Så fort jag la mig igår kom ångesten smygandes och försvann inte förrän framåt småtimmarna.
Fokuserar på något positivt och försöker komma mig igenom dagen ändå. Ser ju faktiskt fram emot "kalaset".

Ångest ångest ångest. Så är det just nu. Klarade simningen men nu kollapsar jag nog igen. Jag vill för mycket, kan för lite och orkar absolut ingenting. Om en timma kommer boendestöd och jag vet inte om jag klarar av att öppna dörren.

Stressade halvt ihjäl mig i morse men kom faktiskt iväg till simningen ändå. Kände verkligen för att avboka, var inte alls sugen på att ge mig ut bland folk. Ångeststegring när jag såg hur många som faktiskt är och simmar en fredag morgon men lyckades kontrollera den såpass att jag inte behövde åka hem igen.
I dag kommer en ny tjej från boendestöd hit, känner för att avboka det också. Känner mig allmänt trött och sliten. Hur orkar folk med att ha både aktiviteter och ett fungerande arbetsliv? Hur orkade jag med det för nått år sedan? Känns avlägset i dag.

Har tokigt mycket hemlängtan. Kanske för att jag vet att det bara är 1 månad kvar till mamma och pappa kommer hit. EN MÅNAD! Det är ju nästan ingenting. Men gud vad sakta tiden kommer gå.

Jag har rätt okej med läsare nu men ni kommenterar väldigt lite. Jag får rätt mycket frågor ändå skickade till mig som jag försöker svara på allt eftersom jag skriver.
Mycket handlar om, om inte min familj skäms för att jag skriver så öppet om hur jag mår och hur jag har det, om min man tycker det är jobbigt att jag delar med mig av min sjukdom osv.
Men lite av min idé med bloggen var just det, att bryta tabun som finns kring psykisk ohälsa. Om någon skäms så är det kanske ÄNNU viktigare att jag skriver så att vi tillslut kan ha en öppen dialog.

God morgon.
Mös ner oss (ännu mer) i soffan när Stefan kom hem och såg ett par avsnitt av criminal minds. Hade en riktigt bra kväll. Lite skör än men det verkar som att jag är på väg uppåt.
Fick frågan häromdagen om vad min "officiella diagnos" var, svaret är ingen ännu. Min läkare har skrivit upp mig för utredning men väntetiden är över ett år och jag är väl någonstans mitt i högen just nu. Det ska bli så jäkla skönt när den väl kommer, det är precis som att man inte är riktigt sjuk förrän man officiellt hamnat i ett fack.

Hade en väldigt konstig kväll igår, tippade vid 19 och kraschade rätt hårt. Vet inte vad som hände egentligen. All livslust bara försvann. Jag vet att jag beskrivit det förut som att drunkna. Hjärtat slår, svårigheter att andas. 100 tankar som bara flyger runt utan att jag kan sortera dom. Och jag gråter och gråter.
Tog en vid-behovstablett och domnade bort till någon halvkass serie på tv och såg sedan fotbollen tillsammans med Stefan. Inte förrän den var över kände jag att jag åter fick någon sorts kontroll på mina känslor.
Försov mig till Boendestöd och nu ska jag göra mig ordning till terapi. Härliga onsdag.

Ännu en tung natt.  Börjar bli duktigt jobbigt nu. Varför kan jag bara inte få sova en hel natt utan ångest och mardrömmar? Det börjar bli riktigt tufft för både kropp och själ att aldrig få vara utvilad.  Jag går runt utmattad hela dagarna och orkar inte med någonting. I dag klev jag upp vid 4, då hade jag fått nog.

I dag kommer Boendestöd hit och tar en promenad med mig, jag skulle egentligen simmat men eftersom jag fortfarande är så förkyld hoppar vi över det i dag.  Är hellre frisk till konserten i morgon.