Ställde inte in boendestöd och tog faktiskt en promenad också så känner mig liite stolt över mig själv.
Fick en fråga tidigare om vad jag anser att man kan och inte kan skriva på sin blogg.

Jag tycker inte man ska skriva saker som är personligt för andra människor. Men så länge det handlar om mig så tycker jag inte det finns några gränser förutom dom jag själv sätter upp. Om folk inte gillar det så behöver dom helt enkelt inte läsa.

11 dagar kvar till mamma och pappa kommer hit! Åh jag längtar så jag nästan spricker.
Sitter just nu och försöker hålla mig vaken. Boendestöd kommer hit klockan 13 och vill helst inte avboka i dag som jag gjorde igår men jag är så fruktansvärt trött. Får en känsla av att Nasus inte skulle låta mig sova ändå. Det är fullt ös på honom och han är verkligen överallt.
Min telefon har helt lagt av nu och jag får använda surfplattan för att kunna ringa..inte helt praktiskt men vad gör man inte för att kunna hålla kontakten med omvärlden.

Det verkar som att det är dags för ett par ångestfyllda dagar igen. Dom kommer lite som dom vill. Låg i sängen nästan hela dagen igår och sedan hela natten.Ville verkligen inte kliva upp. Min stackars man får sköta det mesta när jag är på det humöret. Har fortfarande mycket ångest men har bestämt mig för att försöka sitta uppe och fokusera på någonting annat.

Snälla Nasus lät mig sova i 4 timmar! Och nu känner jag mig lite mer som en människa igen.
Kör lite disk nu och sen en spela lite wii till kärleken kommer innanför dörren igen. Behöver mjuka upp mina muskler efter att ha suttit på en trång buss igår. Mår annars helt ok. Inte sådär jättemycket ångest och inte så mycket tankar.

Efter en lång dag igår och en ännu längre natt så är jag nu helt mentalt och fysiskt knäckt. Vill helst bara gå och lägga mig igen . Tyvärr så tillåter inte mina älskade djur att jag gör det just nu. Gårdagen var helt klart värt att må såhär för så jag ångrar ingenting tyvärr så ville sömnen inte infinna sig, vilket är det största problemet.
Ställde in boendestöd OCH terapin för att jag inte orkar gå utanför dörren i dag, orkar inte gräva i mig själv. Bestämt mig för att bara ta det lugnt, samla mig och försöka mig på en promenad i eftermiddag, vem vet, kanske är  jag mycket piggare då.

Spenderat dagen i Danmark tillsammans med människor från Citypunkten.  Vi hade jätte trevligt. Först var vi på Blå planeten och tittade på rätt fantastiska fiskar och undervattensdjur sen åkte vi till ett litet samhälle och traskade runt i affärer och tittade på charmiga små hus. Där hade jag lätt kunna bo. Om jag nu varit miljonär...Nu är jag duktigt utmattad och blir bortskämd av min man.

Jag bryter snart ihop. Inte nog med att vi har det jävligt dåligt ställt den här månaden nu har min telefonjävel gått sönder också. Varför ska allt komma samma jävla månad? Jag har ingen aning om hur vi ska lösa det som det är nu. Enda bonusen är att jag delar problemen med världens bästa kille och att mamma och pappa kommer hit över jul. Annars kan det här månaden dra långt åt pipsvängen.

Önskar att vi kunde flytta nu, saknar mitt sociala nätverk - saknar min familj och är så jävla less på vår situation. (inte för att den nödvändigtvis hade varit bättre i Ö-vik men jag hade iallafall känt mig mindre ensam.)

Var som sagt en sväng på Citypunkten i dag och lilla Nasus och Assa var hemma själva i hela 3 timmar. Klarade han galant. Skönt att jag inte behöver vara hemma exakt hela tiden om jag inte vill. I morgon åker jag till Danmark för att gå på akvariet där. Ska bli helmysigt. Vi blir 12 stycken som åker och är borta hela dagen. Jag behöver en liten utflykt för att få se något annat en stund.

Planerar middag till Stefan kommer hem, vilket är lättare sagt än gjort. Snacka om brist på fantasi. Får bli kotlett och potatis bara. Urtråkigt! Men vad gör man? Jag orkar inte laga något speciellt.

I dag ska jag på citypunkten ett par timmar. Himla mysigt ställe. Bara sitta där och dricker kaffe och pratar med människor. Det behövs ibland, Bryta isoleringen och träffa någon annan än Stefan emellanåt.

Tänk om fysiska sjukdomar skulle bemötas på samma sätt som psykiska sjukdomar. Eller ännu hellre åt andra hållet. Tänk att slippa förklara, att folk inte skrattar när man förklarar att man faktiskt har en funktionsnedsättning. "Men vad har du då för funktionsnedsättning? Hi-hi. Du kan ju gå." Typ.

Bara för att  ni inte kan se det betyder inte det att det inte finns. Visa lite respekt.

Tänk vad musik kan framkalla. Satt och lyssnade igenom lite gamla godingar och kom på mig själv att sitta och tänka på gamla vänner. Alla som jag tappat under åren, kanske på grund av att vi växt ifrån varandra, flyttat lång eller helt enkelt lever olika liv. Men också dom som funnits där genom alla år, dom som man kan ringa till efter ett år och det känns naturligt, som om man pratade igår.
Om ni läser det här, Jag saknar er.